100 år i det blå

Våren 1926 invigdes Konserthuset Stockholm – arkitekten Ivar Tengboms blå byggnad är ett av de främsta exemplen på svensk 1920-talsklassicism. Det var ett av landets allra första hus byggt specifikt för orkestermusik, och blev samtidigt en ny hemvist för Nobelprisutdelningen.

Konserthuset byggdes för att ge ett hem åt Kungliga Filharmonikerna, som då varit verksam i drygt två decennier. Fram till dess hade orkestern framför allt haft sin bas i Auditorium, den gamla gasklockan vid Norra Bantorget. Vid invigningen av Konserthuset, den 7 april 1926, framfördes bland annat Beethovens sjunde symfoni. Det är den direkta anledningen till att samma verk nu, nästan på dagen 100 år senare, står på repertoaren.

Ja, Konserthuset fyller 100 år och framöver kommer säsongen 2026/27 att bli en jubileumssäsong (huset 100 år, orkestern 125 år). Förutom Beethovens sjua hör vi även Hilding Rosenbergs Danssvit ur baletten Orfeus i Sta’n – som berättar om hur Orfeusstatyn på Hötorget framför Konserthuset plötsligt väcks till liv och rymmer. Danssviten uruppfördes av Kungliga Filharmonikerna våren 1940. 

Vi hör även uruppförandet av en cellokonsert av Säsongens tonsättare, Tebogo Monnakgotla. Cellosolist är finländska Senja Rummukainen, som gör sin debut med orkestern under ledning av Andrew Manze – en kär och återkommande gäst hos Kungliga Filharmonikerna.