Uppståndelsesymfonin

Andra symfonin är Gustav Mahlers mest storslagna och allomfattande. Christoph Eschenbach leder Kungliga Filharmonikerna och solisterna i en musik som gestaltar livet självt och dess mest grundläggande existentiella frågor; en skildring av människans resa från död och förtvivlan till återfödelse och kärlek. En symfoni där konsten och livet sammanfaller, och förmodligen just därför drabbar oss med sådan kraft.

Frågor om metafysik, kosmologi, religiösa problem och existentialism fascinerade Mahler. Tankarna om livets mening och det paradoxala med döden uppehöll honom ständigt och symfonin är en lika magnifik som storslagen musikalisk manifestation av hans föreställningar om livet, döden och återfödelsen. Den kallas också Uppståndelsesymfonin.

För att kunna återskapa sina visioner om livets alla tillstånd och känslor har Mahler tagit i anspråk en jätteorkester, kör, sopran- och altsolist. Till formen omsluter två dramatiska yttersatser de mer uppsluppna mittensatserna. Första satsen är en dramatisk begravning som får en skarp kontrast i andra satsens sorglösa andante. Tredje satsens inledande skarpa pukslag bryter tvärt den behagfulla stämningen. Osäkerheten breder ut sig och humor, känslor av triumf och allvar avlöser varandra.

I fjärde satsen, Urlicht (Urljuset), hör vi ett upphöjt vackert altsolo med text ur folkvisesamlingen Des Knaben Wunderhorn (Gossens förtrollade horn), som bokstavligen hade drabbat Mahler. Kören träder in först i sista satsen och vi förs uppåt, mot en högre himmelsk sfär.