Gästande ensembler

Göteborgs Symfoniker gästar Konserthuset under ledning av sin chefdirigent Santtu-Matias Rouvali. Med sig har de den firade kanadensiske pianisten Jan Lisecki, internationellt hyllad av både publik och kritik för sitt vackra anslag och sin gränslösa virtuositet.

Vi möter dem tillsammans i Frédéric Chopins älskade första pianokonsert. För Chopin stod pianot alltid i centrum. Hans nocturner, etyder, mazurkor, polonäser och impromptun har fängslat lyssnare ända sedan han själv charmade publiken i salongernas Paris, eller vid de få konserter han gav under sitt alltför korta liv. Orkestern har en underordnad roll även i pianokonserten – det är solisten som briljerar med fantasifulla passager, vackra bel canto-melodier och virvlande dans. 

Om det som skulle bli hans sista symfoni skrev Tjajkovskij i ett brev till brodern Anatolij: ”Jag är nu helt upptagen av det nya verket och har svårt att slita mig från det. Jag tror att det blir ett av mina bästa verk. Jag måste avsluta det så snart som möjligt”. Symfonin blev också ett av de stora musikaliska mästerverken, fylld av avgrundsdjupt mörker och upphöjd skönhet.

Arvo Pärts stämningsfulla och djuplodande musik har gjort honom till en av världens mest framförda och älskade tonsättare. Alfred Schnittke upplevde sig som en länk i förbindelse med Mozart, Schubert, Tjajkovskij och Rachmaninov. Här hör vi musik av dem båda i en konsert med stark känslomässig laddning. Arvo Pär fyller i år (den 11 september) 90 år.

Dopo la vittoria var en beställning som Pärt fick av staden Milano, komponerat 1997 till 1600-årsminnet av Ambrosius av Milanos död. The Beatitudes för kör och orgel var det allra första stycket där Pärt använde engelsk text. Vi hör också Magnificat – ett av Pärts allra populäraste körstycken. Efter en orgelimprovisation av Stockholms domkyrkas organist Mattias Wager avslutas konsertens Pärt-del med den himmelskt vackra Nunc dimittis. 

Schnittkes musik kännetecknas ofta av överraskande stilblandningar där barockens motoriska driv kan överlagras av modernare klanger. I Konsert för kör frammanas en översinnlig atmosfär av kraftfulla basinsatser – och nästan visslande höga sopraner. Schnittke var föremål för Tonsättarfestivalen i Konserthuset 1989.

Musiken i den här konserten kräver en kör i världsklass för att komma till sin rätt. Här hör vi Eric Ericsons Kammarkör under ledning av brittiske kördirigenten Harry Bradford som 2021 kom på andraplats i det prestigefyllda Eric Ericson Award som delas ut av Kungliga Musikaliska Akademien.

I Tonsättarfestivalens andra konsert med musik av Klas Torstensson hör vi två verk ur trilogin  A Cycle of the North, som i sin helhet består av orkesterverken Fastlandet, Polarhavet och Himmelen. ”Ett barns fötter på en solvarm stig; en ensam man (kanske nordpolsfararen, ingenjör Andrée ur min opera Expeditionen?) på ett oändligt ishav; en brant väg uppåt – kanske till Himmelen.”

Det var åren 2007–12 som han komponerade trilogin A cycle of the North. Det första verket, Fastlandet, uruppfört i Concertgebouw i Amsterdam, var en beställning relaterad till ett Sibelius-tema. I Fastlandet citeras hos engelskt horn några toner ur Tuonelas svan av Sibelius. Liksom Sibelius hade Torstensson vid sin stuga i Småland upplevt den vackra synen av svanar i skyn. Förutom svantemat hörs även ljudet av tunna björkkvistar som bryts.

Himmelen var Kungliga Filharmonikernas sambeställningsverk och framfördes första gången i Konserthuset 2015, Sakari Oramo dirigerade. Här finns tre inspirationskällor från bildkonst i skilda epoker: Anselm Kiefers monumentala verk Am Amfang, Gustaf Dorés Himmelsstegen – som illustrerar Jakobs dröm ur Första Mosebokens tjugoåttonde kapitel, samt William Blakes Jacob’s Ladder. Är slutets speldosemusik en föraning om himmelsk frid?

Mellan Fastlandet och Himmelen hittar vi festivalens äldsta verk, med ytterligare naturreferenser. und eine Springflut... från 1974 – ”och en springflod…” (högvattnet i fenomenet ebb och flod) –  skrevs av en 23-årig Torstensson. Titeln kommer från texten till Arnold Schönbergs Pierrot lunaire: ”Och en springflod översvämmade den stilla horisonten…” I den musiken finns det avsnitt som svämmar över av toner, säger Torstensson – som en springflod.

Norrköpings Symfoniorkester gästspelar under ledning av Fredrik Burstedt, och som inledning hör vi Charles Ives suggestiva The Unanswered Question, musik som den unge Klas Torstensson fascinerades av. 

Vulkaniska krafter, men också den mest ömsinta och blödande känslosamma musik – Klas Torstensson rör sig mellan ytterligheter. Född i Sverige men bosatt i Nederländerna sedan länge är han en tonsättare med stor internationell räckvidd. Tonsättarfestivalen speglar framför allt de senaste två decenniernas produktion, men det finns även musik som har sitt ursprung från början av 1970-talet och festivalen antar karaktären av en stor retrospektiv.

Läs om årets tonsättarfestival i senaste numret av Lyssna (öppnas i nytt fönster)

Norska Vilde Frang är med sina unika tolkningar och bländande virtuositet sedan många år en av världens mest efterfrågade solister. Hon debuterade i Konserthuset med Oslo-Filharmonin 2009. Debuten med Kungliga Filharmonikerna ägde rum 2014, och hon har sedan dess återkommit till Konserthuset Stockholm vid flera tillfällen.

Den här gången möter vi henne tillsammans med gästande Svenska Kammarorkestern under ledning av sin karismatiske chefdirigent Martin Fröst. Vi hör dem i Robert Schumanns ytterst fängslande violinkonsert som pendlar mellan mörka stråk och livsbejakande glädje. Den ställer höga krav på solisten, inte bara i de virtuosa delarna, utan också i de långsamma avsnitten som vibrerar av Schumanns eget vemod.

Konserten avslutas med Johannes Brahms mästerliga första symfoni. Den värktes fram under många år. Anledningen var att Brahms periodvis var som förlamad av prestationskrav från förebilden Beethoven. Men slutresultatet blev sannerligen ett magnifikt symfoniskt bygge med stor skönhet.

Sibelius kände redan när han skrev sin intensivt vackra och dramatiska femte symfoni att han var på gång att skapa något stort: ”Har fått ett underbart tema”, noterade han i en dagboksanteckning. Han hade sett sexton svanar, vilket gav honom idén till det magnifika temat i sista satsen. ”En av mitt livs stora upplevelser! Herregud vilken skönhet”.

Nu får vi uppleva Sibelius mest spelade och älskade symfoni med gästande Göteborgs Symfoniker under ledning av Pekka Kuusisto som är orkesterns förste gästdirigent. Han har uppmärksammats för sina överraskande program och till den här konserten har han bjudit in sångaren Katarina Barruk som för några år sedan släppte sitt andra album. Ruhttuo.

De stämningsfulla låtarna med texter på umesamiska, som är Katarina Barruks modersmål, får här en magnifik inramning av en stor symfoniorkester. ”Jag skriver all min musik på världens vackraste språk, umesamiska. För mig är det inte ett val. Jag gör det inte för att bevisa någon form av poäng, utan det handlar om att jag ska kunna vara mig själv. Att skriva musik på umesamiska är mitt sätt att bjuda in vänner och publik till mitt universum”, säger Katarina Barruk.

Sopranen och hovsångerskan Elin Rombo är en av Sveriges starkast lysande stjärnor på den internationella operascenen. Hon är en alltid välkommen gäst i Konserthuset Stockholm och nu tar hon åter plats på stora scenen, den här gången tillsammans med gästande Västerås Sinfonietta under ledning av chefdirigent Simon Crawford-Phillips.

Vi får uppleva henne i Benjamin Brittens visionära och extatiska Les illuminations efter Arthur Rimbauds texter. Oupphörligt växlingsrik musik som pendlar från franskt färgad elegans till inåtvända betraktelser och utåtriktad dramatik. Hon tar sig också an franske Ernest Chaussons emotionellt laddade Chanson perpétuelle. Starka känslor är det också i svenske Daniel Börtz musik, som här i en av hans Concerto grossi.

Konserten inleds med Brittens Young Apollo där det solistiska pianot tar kommandot med kraftfulla uppåtgående gester uppbackade av stråkorkestern och den solistiska stråkkvartetten. Som avslutning hör vi Poulencs både sorglöst idylliska och bryska Sinfonietta med drag av Mozart och Tjajkovskij, även om sista satsen för tankarna till en härligt uppsluppen varieté.