Hos Nielsen är humorn nästan alltid närvarande. Det rör sig om en sorts kvickhet, men ibland också om musikaliska sarkasmer. Detta gäller i hög grad för andra symfonin. Den kom till efter ett besök på en bykrog där Nielsen såg en tavla på väggen som lite elakt skildrade människans fyra temperament: kolerikern, flegmatikern, melankolikern och sangvinikern. Allt med en stor portion danskt gemyt. Den inspirerade honom till att skildra temperamenten i var sin sats i en symfoni. 

Vid en konsert 1931 med Kungliga Filharmonikerna beskrev Nielsen själv i en kommentar tavlan: ”Kolerikern satt till häst; han hade ett långt svärd i handen, varmed han fäktade vilt i tomma luften, ögonen höll på att tränga ut ur huvudet, håret fladdrade vanvettigt kring hans ansikte, som var förvridet av vrede och djävulskt hat till den milda grad att jag ovillkorligen brast i skratt. De andra tre bilderna var i samma stil och mina vänner och jag roade oss hjärtligt över bildernas naivitet, deras överdrivna uttryck och deras komiska allvar.”