Den mycket eftertraktade spanske dirigenten Pablo Heras-Casado återkom här till Kungliga Filharmonikerna. Han gästar de främsta orkestrarna och operahusen i världen, exempelvis Berlin- och Wienfilharmonikerna samt Metropolitanoperan och Deutsche Oper Berlin.

Mozarts fyrtionde symfoni är ett musikhistorisk mästerverk, en milstolpe med få motsvarigheter. Fulländad musik fylld av rastlöshet och oro, men också elegans och förfining. Oftast skrev Mozart sin musik för någon uppdragsgivare, men den här symfonin skrev han helt och hållet för sig själv. I inledningen hör vi den fritt nyskapande Mozart när han låter orkestern börja med altviolinernas ackompanjemangsfigur. Melodierna består genomgående av korta motiv, och det är bara i andra satsen som den mörkt färgade dramatiken släpper greppet om musiken.

1945 var andra världskrigets fasor över, och Dmitrij Sjostakovit hade nu planer på en ”segersymfoni” för sångsolister, kör och orkester. Men den symfoni nr 9 som han avslutade i augusti 1945 var kort och lekfull, mer i Joseph Haydns anda. Inför uruppförandet kommenterade Sjostakovitj, närmast i varnande termer: ”I karaktären skiljer sig den nionde symfonin skarpt från mina föregående symfonier, den sjunde och den åttonde. Om de sjunde och åttonde symfonierna antog en tragisk-heroisk karaktär, så dominerar i den nionde en genomskinlig, klar och ljus stämning.” Just detta hade en paradoxal sprängkraft: musikens danser och cirkuseffekter utmanade Josef Stalins bild av sovjetmakten, och symfonin bannlystes 1948.