Grande Finale: Sakari Oramos sista konserter som chefdirigent för Kungliga Filharmonikerna var en fördjupad resa genom Jean Sibelius skapande med bland annat samtliga sju symfonier i kronologisk ordning. ”Just i hans fall menar jag att kronologin spelar roll”, sa Sakari Oramo. ”Han arbetade ju på flera symfonier parallellt, och det finns alltid element i den kommande symfonin som man kan ana i symfonin innan.”

Efter de ”nationalromantiska” båda första symfonierna, innebar Symfoni nr 3 något helt annat. Mer klassicistisk har det sagts, i det att musiken delvis tycks gripa tillbaka på äldre formspråk och tonlägen. Den tredje och avslutande satsen bryter sig dock loss från enklare etikettering, med sin gåtfulla blandning av scherzo (skämt) och hymn. Symfonin hade påbörjats 1904 men den tredje satsen stod inte färdig förrän några dagar före uruppförandet 1907. Sibelius hade nu öppnat dörren till något nytt.

Åren kring 1910 hade han tankarna på fjärde symfonin, men han upplevde samtidigt ekonomiska svårigheter och var indragen i andra engagemang. Våren 1911 var han efter förseningar klar och noterade ”Jacta alea est” i dagboken – tärningen är kastad. Dramatiken i musiken understryks av återkommande tritonus-relationer – ibland kallat ”djävulens” intervall – som ger en inre oro och instabilitet i musiken. Den fjärde och sista satsen utgörs rentav en konflikt mellan två tonartar på tritonusavstånd.

Som vanligt arbetade Sibelius på flera verk samtidigt. Luonnotar, skapelsemyten i den första dikten i nationaleposet Kalevala, återkom i olika skepnader: som tänkt orkesterdikt vid tiden för Symfoni nr 3, innan dess i form av Pohjolas dotter för orkester (titeln var från början Luonnotar) och ännu tidigare i en operaidé som inte blev av. Luonnotar op 70 för sopran och orkester tillkom 1913, efter fjärde symfonin. Luonnotar (Naturens dotter) är ett svindlande suggestivt och spännande verk – för ovanlighets skull med kort tillkomsttid, i vad som verkar ha varit ett djupt inspirerat flöde. Vi hör här den finländska sopranen Anu Komsi, vars precisa och intensiva tolkning av Luonnotar har hyllats unisont och blivit något av ett paradnummer.