Sibelius och Sverige

Sibelius förhållande till Sverige var speciellt på grund av hans svenska modersmål. Han var väl förtrogen med svensk litteratur, och många av hans finaste sånger är skrivna till dikter av svenska författare.

I Sex sånger op 36 (1899–1900) ingår den mardrömsaktiga Svarta rosor (Ernst Josephson) samt de första Gustaf Fröding-sättningarna Säv, säv, susa och Bollspelet vid Trianon, där dikternas flytande ordmusik reflekteras på klaverstämmans impressionistiska behandling.

Åtta sånger op 57 (1909), samtliga till dikter av Ernst Josephson, är Sibelius modernaste sångsamling och den enda som kan anses vara en sammanhängande helhet. Här står tonsättaren, i linje med dikternas symbolism, nära expressionismen, som i hans symfoniska produktion representeras av fjärde symfonin.

Vid sekelskiftet 1900 var Viktor Rydberg en särskilt viktig författare för Sibelius. Fyra av de fem sångerna op 38 (1903–04) är komponerade till hans dikter. Denna samlings höjdpunkter är Höstkväll och På verandan vid havet, i vilka Nordens dramatiska natur återspeglas i människans inre liv.

En stor betydelse fick Atenarnes sång (1899), en spontan maning till motstånd emot det så kallade februarimanifestet, som i Finland uppfattades som ett hot mot storfurstendömets autonomi. Texten är hämtad ur Viktor Rydbergs dikt Dexippos: ”Härlig är döden, där modigt i främsta ledet du dignar, / dignar i kamp för ditt land, dör för din stad och ditt hem.”

En annan appell till hjältemodet ingår i Snöfrid, ”improvisation” för recitatör, blandad kör och orkester (1900), som Sibelius skrev till avsnitt ur Rydbergs dikt med samma namn. Därtill kom ytterligare Impromptu för damkör och orkester (1902/10) till ett avsnitt ur Rydbergs Livslust och livsleda, en tredje komposition som tillhörde Sibelius nationella mission under rysk påtryckning.  

Sibelius var en beundrare av Stringbergs konst, och 1908 skrev han musiken till dennes Svanevit. Han dirigerade musiken själv vid premiären på Svenska teatern i Helsingfors den 8 april samma år. Strindberg tackade med att sända sitt porträtt på ett postkort med texten: ”Mäster Sibelius, Tack för Er vackra musik Ni velat dikta till min vackraste dikt! Snart får jag höra den!” Men han fick aldrig höra den. Den 16 maj 1912 skrev Sibelius i sin dagbok: ”Strindbergs död uppskakat mig.”

Litteraturen var emellertid inte den enda beröringspunkten mellan Sibelius och Sverige. Hans utländska debut som symfoniker ägde rum den 4 juli 1900 på Olympiateatern i Stockholm med Helsingfors Filharmoniska Sällskap, och efter konserten drack han absint med de svenska tonsättarkollegorna Alfvén, Sjögren och Stenhammar – och ”blev förgiftad”. 

Han kunde dock vara nöjd med Karl Valentins sammanfattande omdöme om första symfonin i Svenska Dagbladet: ”... i sin helhet var verket ej blott ett betydande sådant, utan också ett i ovanligt hög grad originellt och intressant.” Vid Stockholmspremiären två år senare var det annorlunda. Peterson-Berger, som tidigare hade försett Sibelius pianostycken med epitet som ”kvasigenial förryckthet” och ”artistbohemeri”, tyckte nu också att symfonin speglade ”en
bruten, trasig bohemartad natur”. Men andra symfonin som gavs i Stockholm 1903 under Armas Järnefelt fick honom att ändra åsikt om tonsättaren: ”Ty ett drag af storhet och genialitet kan man ej bortresonera ur symfonin, och den synes mig vara det starkaste och bästa vi hittills fått höra af Sibelius. Dess form är i stort sedt klar och överskådlig; erinrar den ibland, såsom någon redan påpekat, om Tschaikowski, så är den dock fullt personlig och egentligen mycket intressantare än något af dennes hand.”

För Wilhelm Stenhammar var Sibelius andra symfoni rentav en uppenbarelse: ”... du är i mina tankar dagligen alltsedan jag hörde symfonien”, skrev han till Sibelius. ”Du härliga människa, det är ju helt stora fång af under du hämtat upp ur det omedvetnas och utsägligas djupaste djup.” Då Stenhammar hösten 1907 utnämndes till dirigent för Göteborgs Orkesterförening, blev denna stad ett centrum för Sibeliusintresset i Skandinavien. 

Vid Sibelius gästframträdande i Göteborg år 1911 tillägnade Stenhammar Sibelius sin fjärde stråkkvartett. Och år 1913 dirigerade han fjärde symfonins Göteborgs-premiär. För publiken vid abonnemangskonserten var verket för modernt, men bland den mer musikförståndiga onsdagspubliken fick den ett demonstrativt varmt mottagande.

Ett av Sibelius sista och mest betydande framträdanden i Sverige var konserten den 24 mars 1924 i Stockholm där sjunde symfonin under namnet Fantasia sinfonica fick sitt uruppförande av Kungliga Filharmonikerna (dåvarande Konsertföreningens orkester) under tonsättarens ledning. 

Tillfrågad under presskonferensen om den ensatsiga symfonins förhållande till de föregående, svarade Sibelius gåtfullt: ”Man inser vad man är och förblir sådan.”

— Ilkka Oramo