Symfoni nr 5

Jean Sibelius Symfoni nr 5 framfördes första gången med Kungliga Filharmonikerna 26 mars 1924 med tonsättaren som dirigent. Den har framförts vid 66 tillfällen (+ 10 i radio) av Kungliga Filharmonikerna. Carl Garaguly dirigerade Sibelius Symfoni nr 5 vid sitt sista framträdande med Kungliga Filharmonikerna 26 oktober 1982. Det var enda gången han dirigerade den symfonin med Kungliga Filharmonikerna. 

Jean Sibelius

Symfoni nr 5 Ess-dur op 82 (1915/1919)

Tempo molto moderato. Largamente. Allegro moderato. Presto. Più presto
Andante mosso, quasi allegretto
Allegro molto

Speltid ca 27 minuter

Sommaren 1914, efter att Sibelius återvänt från Amerika där han vid Norfolkfestivalen dirigerat uruppförandet av sin tondikt Okeaniderna op 73 (1914), började Sibelius arbeta på sin femte symfoni. Den första dagboksanteckning där han kommenterar arbetet är från den 25 juli 1914: ”Fått ett härligt tema!”

Det var oroliga tider. Några dagar efter anteckningen om det ”underbara temat” skrev han: ”Kriget förklaradt. Österrike–Serbien.” Han förstod att hans tyska förläggare inte längre skulle kunna skicka hans royalties, eftersom Finland vid den tiden var ett storfurstendöme tillhörande ryska imperiet och i konflikt med Tyskland. Han var desperat: ”Jag är totalt utan pengar.” Han tvingades skriva pianostycken och annan ”tillfällighetsmusik” för att försörja familjen och täcka sina skulder.

Men det fanns också musikaliska orsaker varför arbetet med symfonin utvecklades långsamt: han fick ingen ordning på formen. Under det att han ”smidde” sina teman (en metafor han ständigt använde) svävade han mellan Liszts koncept med symfonisk dikt eller fantasi och ren symfoni. Fantasi representerade tankens frihet, medan en symfoni innebar att underordna sig och vara lojal en tradition med mycket mer strikta regler.

Femte symfonin utvecklades genom åren från fyra satser i den första versionen till slutversionens tre satser. Sex månader före uruppförandet planerade han, i ett anfall av osäkerhet, att stryka både andra och tredje satsen och göra den till en ”Symfoni i en sats” eller ”Symfonisk fantasi” eller ”Fantasia sinfonica I”.

Första satsen, Tempo molto moderato. Largamente. Allegro moderato. Presto. Più presto, föddes ur en fusion av två ursprungligen fristående satser. Resultatet är en originell omvandling av sonat-formen som aldrig tidigare gjorts. De tre delarna i en sonatform – exposition, genomföring och återtagning – finns fortfarande kvar, men deras omfattning och inbördes förhållanden avviker radikalt från de vanliga. Expositionen och genomföringen består av tre relativt korta ”rotations” (ett begrepp myntat av den amerikanska musikforskaren James Hepokoski), som leder över till en mycket omfattande  återtagningsdel, 
”recapitulatory space”, med scherzokaraktär. Höjdpunkten i satsen nås när det långsamma och dystra avsnittet nästan omärkligt går över i ett spänstigt, levande scherzo som blir allt snabbare och hetsigare. 

Efter den händelserika första satsen framstår den andra, Andante mosso, quasi Allegretto, nästan som naiv. Samtidigt är den en länk mellan de båda yttersatserna. I sju ”rotationer” lyfts de viktigaste delarna i finalen fram: förstatemat i träblåset, och ”svantemat”, här i pizzicatostråkar. Satsen är ett slags ”Sampo”, det mytiska redskapet i Kalevala som skapar rikedom och välstånd till alla som håller i det.

Den triumfatoriska finalen Allegro molto innehåller ett särskilt vackert exempel på vad Sibelius menade då han skrev i sin dagbok den 10 april 1915:  ”Om aftonen på sinfonin. Dispositionen af themata. Detta viktiga göra med dess hemlighetsfullhet och tjusning. Som Gud fader hade slängt mosaikbitar ur himmelens golf och bedt mig ta reda på huru det varit. Måhända en bra definition på ‘komponera’. Hvad vet jag!” 

Satsens två grundläggande teman, det ena i stegvis rörelse i träblås som dubbleras av celli, och det andra i allt större intervall i horn (”svanhymnen”), klingar samtidigt, det ena på det andra, medan det sistnämnda ackompanjeras av sig själv tre gånger långsammare.  

Den första versionen av femte symfonin uruppfördes på Sibelius 50-årsdag den 8 december 1915, den andra versionen exakt ett år senare och den slutliga versionen den 24 november 1919.

— Ilkka Oramo
Översättning från engelska: Göran Persson

Symfoni nr 5 har framförts på följande turnéer:

• Sovjetunionen 1979 med Gennady Rozhdestvensky som dirigent.
• Europa-turné 1998 med Paavo Järvi som dirigent.
• Aten 2007 med Vladimir Ashkenazy som dirigent.
• Lahti 2019 med Thomas Dausgaard som dirigent. 

Och i Sverige:

• Östersund 1971 med Jorma Panula som dirigent. 

Följande dirigenter har framfört Jean Sibelius Symfoni nr 5 med Kungliga Filharmonikerna:

• Jean Sibelius 1 gång
• Adolf Wiklund 1 gång
• Georg Schnéevoigt 1 gång
• Toivo Haapanen (1 gång i radio)
• Sixten Eckerberg 1 gång
• Tor Mann 2 gånger (+ 7 gånger i radio)
• Armas Järnefelt (1 gång i radio)
• Herbert von Karajan 3 gånger
• Gunnar Staern 2 gånger (+ 1 gång i radio)
• Sixten Ehrling 3 gånger (+ skivinspelning)
• Dean Dixon 4 gånger
• Stig Westerberg 2 gånger
• Jorma Panula 3 gånger
• Herbert Blomstedt 2 gånger
• Okko Kamu 1 gång
• János Fürst 1 gång
• Gennady Rozhdestvensky 5 gånger
• Gerard Oskamp 2 gånger
• Paavo Berglund 4 gånger
• Jussi Jalas 1 gång
• Carl Garaguly 1 gång
• Osmo Vänskä 1 gång
• Paavo Järvi 11 gånger
• Stefan Solyom 2 gånger
• Vladimir Ashkenazy 4 gånger (+ skivinspelning)
• Susanna Mälkki 2 gånger
• Sakari Oramo 1 gång
• John Storgårds 2 gånger
• Thomas Dausgaard 2 gånger 

Jean Sibelius Symfoni nr 5 har spelats in på skiva vid följande tillfällen:

• 1952 och 1953 med Sixten Ehrling.
• 1979 Live-inspelning från turnén i Sovjetunionen med Gennady Rozhdestvensky.
• 2007 med Vladimir Ashkenazy.