Symfoni nr 3

Jean Sibelius Symfoni nr 3 är den symfoni av Sibelius som Kungliga Filharmonikerna framfört minst antal gånger: 20 gånger (+ 4 gånger i radio). Första gången Kungliga Filharmonikerna framförde Symfoni nr 3 var 21 januari 1919, med Wilhelm Stenhammar som dirigent. Symfoni nr 3 framfördes även av Kungliga Filharmonikerna i anslutning till tonsättarens 70-årsdag 4 december 1935 med Georg Schnéevoigt som dirigent. 

Jean Sibelius

Symfoni nr 3 C-dur op 52 (1907)

Allegro moderato
Andantino con moto, quasi allegretto
Moderato. Allegro (ma non tanto)

Speltid ca 30 minuter

Om Sibelius två första symfonier i stort sett kan beskrivas som nationalromantiska, undgår den tredje varje sådant försök till kategorisering. Det handlar helt klart om ett övergångsverk. De flesta som kommenterat symfonin har observerat att det finns en tendens till en slags klassicism. 

Det är förmodligen första satsen (Allegro moderato), orkestrerad med en självklar och naturlig grace, som ligger till grund för den uppfattningen. Till formen är satsen nästan ett ortodoxt sonat-allegro med exposition, genomföring, återtagning och coda, även om det är svårt att säga exakt var det ena avsnittet slutar och det andra börjar. Genomföringen verkar starta redan i expositionsdelen och fortsätta in i återtagningsavsnittet. Framträdande är perpetuum mobile-rörelser.

Andra satsen (Andantino con moto, quasi Allegretto) med sitt enkla tema som påminner om folklig musik förtar inte intrycken från den första satsen. Tredje satsen (Moderato. Allegro, ma non tanto), däremot, tycks inte passa in i bilden. Formen är svårgripbar och lämnar flera frågor obesvarade. Oftast har man tolkat satsen som en blandning av scherzo och final: den börjar som ett scherzo och slutar med hymnlik upphöjdhet i variationsform, där den gåtfulla codan från första satsen plötsligt blir förståelig. Men enbart formell analys förklarar inte det särpräglade med den här symfonin, som skiljer sig markant från de tidigare. 

De allra första idéerna till symfonin dök upp 1904. I september skriver Sibelius till sin vän Axel Carpelan: ”Min tredje Sinfonie har jag påbörjat!” Men det riktiga arbetet med symfonin tog fart först i slutet av 1906 

”… nu måste jag sätta in hela min energi på tredje symfonin – hela min själ är uppfylld av den” skrev han till sin förläggare Robert Lienau den 21 december. Och i juli var symfonin ”nästan färdig”. Tredje satsen slutfördes emellertid inte förrän några dagar före uruppförandet den 25 september 1907, under ledning av kompositören själv.

Det framgår av skisser att Sibelius arbetade på flera kompositioner samtidigt, var och en på sitt stadium i utvecklingen. När han arbetade som intensivast med tredje symfonin hade han just avslutat Pohjolas dotter, op 49 (1906), men lämnade två andra projekt, Luonnotar och Marjatta oavslutade. Luonnotar var en symfonisk dikt eller fantasi om skapelsemyten så som den berättas i den första dikten i Kalevala (inte att förväxlas med Luonnotar op 70, symfonisk dikt för sopran och orkester från 1913). Marjatta var ett oratorium. Författaren Jalmari Finne hade erbjudit Sibelius ett libretto baserat på Marjatta-legenden i Kalevala. Legenden som berättas i eposets 50:e dikt handlar om Kristi födelse. Jungfrun Marjatta går in i skogen, äter ett lingon, blir gravid och föder en pojke som när han blir döpt skickar Väinämöinen ut på det öppna havet. Den hedniska eran ger vika för kristendomen.

Sibelius skrev mycket musik till både Luonnotar och Marjatta innan han övergav projekten. En del av musiken kom till användning i Pohjolas dotter och en del i tredje symfonin. Vid ett avsnitt är detta helt tydligt: det koralliknande partiet av andra satsen i symfonin är hämtat från Luonnotar-projektet.

Relationen till Marjatta är mer spekulationer, men det finns skäl att tro att det religiösa innehållet i oratoriet på något sätt också återspeglas i tredje symfonin. Det har till exempel påpekats att psalm- och koralliknande passager är exceptionellt många i tredje symfonin och återfinns i alla tre satserna. Det kan också ligga ett dolt budskap i det faktum att symfonin har tre satser. Det är inte på något sätt bevisat, men inte heller uteslutet, att satserna motsvarar Kristi födelse, begravning och uppståndelse, hämtat från librettot till Marjatta.

— Ilkka Oramo
Översättning från engelska: Göran Persson

Följande dirigenter har framfört Sibelius Symfoni nr 3 med Kungliga Filharmonikerna:

• Wilhelm Stenhammar 1 gång
• Adolf Wiklund 1 gång
• Robert Kajanus 1 gång
• Georg Schnéevoigt 1 gång
• Tor Mann 4 gånger (+ 3 gånger i radio)
• Toivo Haapanen (1 gång i radio)
• Sixten Ehrling 4 gånger (+ 1 skivinspelning)
• Jorma Panula 2 gånger
• Joseph Swensen 2 gånger
• Tuomas Ollila 1 gång
• Vladimir Ashkenazy 2 gånger (+ 1 skivinspelning)
• Sakari Oramo 1 gång (detta framförande var en livesändning för Konserthuset Play). Upplev konserten här

Kungliga Filharmonikerna har spelat in Sibelius Symfoni nr 3 på skiva vid två tillfällen: 

• 1952 med Sixten Ehrling
• 2006 med Vladimir Ashkenazy