Symfoni nr 2

Det första orkesterverk av Jean Sibelius som Kungliga Filharmonikerna framförde var Symfoni nr 2. De skedde 10 november 1903 i Kungliga Musikaliska Akademiens stora sal och Armas Järnefelt dirigerade. Antalet kompletta framföranden av Symfoni nr 2 med Kungliga Filharmonikerna är 152. 

Jean Sibelius

Symfoni nr 2 D-dur op 43 (1902)

Allegretto
Tempo andante, ma rubato
Vivacissimo –
Finale: Allegro moderato

Speltid ca 43 minuter

I mars 1900, några månader innan Filharmoniska Sällskapet (som senare blev Helsingfors stadsorkester efter en sammanslagning 1914 med Helsingfors Symfoniorkester) gjorde sin första europeiska turné, fick Sibelius ett brev undertecknat av ”X”. I brevet frågade X om Sibelius ”ej tänkt skrifva en inlednings-ouverture (eller ouverture-fantasi) för den första konserten i Paris”. Avsändaren påpekade att Anton Rubinstein ”skref en inledningsfantasi för den ryska konserten vid utställningen 1889 och gaf densamma namnet ’Rossija’. Er ouverture skall heta ’Finlandia’ – icke sant?”.

Så skapade mr X, alias baron Axel Carpelan, namnet på en av Sibelius mest kända kompositioner.

Brevet lyder vidare: ”Ni har suttigt väl mycket hemma, hr Sibelius, det är tid att ni reser ut. Senhösten och vintern tillbringar ni i Italien, det land, där man lär sig cantabile’t, måttfullheten och harmonien, plastiken och linjesymmetrien, landet, där allt är skönt – äfven det fula.”

Tyvärr var baron Carpelan utfattig. Dock hade han kontakter och lyckades hitta en beskyddare som kunde finansiera Sibelius vistelse i Italien. Tillsammans med fru och två döttrar lämnade Sibelius hemmet i oktober 1900, men de stannade först två månader i Berlin och fortsatte först i slutet av januari 1901 till Italien. Han hyrde en bergsvilla nära Rapallo. Där i sitt arbetsrum får Sibelius plötsligt en litterär minnesbild: ”Jean Paul säger på något ställe i Flegeljahre, att middagsstunden på en sommardag har någonting hemskt med sig, och detta är ej utan sin sanning. Mellan 12 och 1, vare sig dag eller natt, råder ett slags stumhet, liksom naturen sjelf med hämmad andedräkt lyssnade efter de smygande fjäten af något öfvernaturligt, och menniskan känner sig med detsamma mer en eljest i behof af sällskap.”

Den här bilden fortsatte att hemsöka honom och på ett ark papper skrev han ner sin egen vision: ”Don Juan. Sitter i skymningen i mitt slott, en gäst stiger in. Jag frågar mer än en gång hvem han är. – Intet svar. Jag bjuder till att roa honom. Lika stum är han. Slutligen stämmer den främmande upp med en sång. Då märker Don Juan hvem han är – döden.” På baksidan av arket noterade Sibelius datumet 2/19/01 och skissade melodin som blev fagott-temat i d-moll i andra symfonins andra sats, Tempo Andante, ma rubato. Två månader senare, i Florens, utarbetade han ett C-dur tema över vilket han skrev ordet ”Christus.” Det blev andratemat, Andante sostenuto, i samma sats. Det förra kan mycket väl stå för död och nederlag och det senare för livet och uppståndelsen.

Det finns inga belägg för eventuella programidéer med anknytning till de övriga satserna i andra symfonin. Men omedelbart efter uruppförandet den 8 mars 1902 blev symfonin en symbol för nationell befrielse. De hårda tider som storhertigdömet Finland gick igenom på grund av ”förryskningsprogrammet” under tsar Nikolaj II åren 1899–1905 inbjöd till en sådan tolkning. Robert Kajanus, dirigent och grundare av Helsingfors stadsorkester, formulerade det i ord: ”Andantet värkar såsom en den mest förkrossande protest mot all den orättvisa, som i vår tid hotar att beröva solen dess ljus och våra blommor deras doft (…) [Scherzot] ger en bild af brådskande förberedelse. Alla dra sitt strå till stacken, alla fibrer skälfva, sekunderna ha fått ett ökadt tidsvärde. Hvad som betingar denna skyndsamhet tycker man sig förnimma i den kontrasterande trion med dess oboe-motiv i Gess-dur, som i sin varma hängifvenhet talar om, hvad som står på spel (…) [Finalen] utmynnar i ett triumfalt slut, egnadt att hos åhöraren väcka föreställningen om ljusa och förtröstansfulla framtidsutsikter.”

Sibelius tog kategoriskt avstånd från sådana innehållsbeskrivningar och hävdade att symfonierna var ren och absolut musik. Ändå är det många (även forskare) som menar att andra symfonin har politiska dimensioner. Men frågan är inte särskilt angelägen eftersom den inte kan besvaras. Vår upplevelse av den som konstverk förutsätter ingen kännedom om att  Sibelius möjligen hade ett hemligt innehåll i tankarna när han komponerade symfonin.

— Ilkka Oramo
Översättning från engelska: Göran Persson

Hittills har följande dirigenter framfört Symfoni nr 2 i sin helhet med Kungliga Filharmonikerna:

• Armas Järnefelt 7 gånger
• Georg Schnéevoigt 11 gånger
• Jean Sibelius 1 gång
• Robert Kajanus 1 gång
• Ture Rangström 2 gånger
• Tor Mann 8 gånger (+ 10 gånger i radio)
• Adolf Wiklund 5 gånger
• Václav Talich 1 gång
• Eugene Ormandy 3 gånger
• Nils Grevillius 1 gång
• Erland von Koch 1 gång
• Charles Barkel 1 gång
• Carl Garaguly 5 gånger
• Sixten Eckerberg 1 gång
• Sten-Åke Axelson 3 gånger
• Sixten Ehrling 8 gånger
• Tauno Hannikainen 2 gånger
• Hans Schmidt-Isserstedt 3 gånger
• Dean Dixon 1 gång
• Paul Kletzki 2 gånger
• Siegfried Naumann 2 gånger
• Antal Dorati 23 gånger
• Stig Westerberg 3 gånger
• Okko Kamu 1 gång
• Esa-Pekka Salonen 1 gång
• Yuri Ahronovitch 6 gånger
• Jukka-Pekka Saraste 5 gånger
• Leonard Slatkin 2 gånger
• Leif Segerstam 1 gång
• Mika Eichenholz 3 gånger
• Gennady Rozhdestvensky 7 gånger
• Stefan Solyom 2 gånger
• Alan Gilbert 8 gånger
• Vladimir Ashkenazy 2 gånger
• Sakari Oramo 8 gånger
• Herbert Blomstedt 1 gång 

Symfoni nr 2 har varit med på följande filharmoniker-turnéer:

• Helsingfors 1959 med Hans Schmidt-Isserstedt
• USA 1968 med Antal Dorati
• Edinburgh 1970 med Antal Dorati
• Europa-turné 1973 med Antal Dorati
• Bergen och Wiesbaden 1978 med Stig Westerberg
• USA/Kanada 1984 med Yuri Ahronovitch
• England/Skottland 1991 med Gennady Rozhdestvensky
• Japan 1992 med Gennady Rozhdestvensky
• Österrike/Tyskland 2001 med Alan Gilbert
• Tallinn och Dortmund 2005 med Jukka-Pekka Saraste
• Aten 2007 med Vladimir Ashkenazy
• New York 2013 med Sakari Oramo 

Symfoni nr 2 har även framförts i följande svenska orter:

• Uppsala 1935 med Adolf Wiklund
• Västerås 1938 med Nils Grevillius
• Eskilstuna 1939 med Adolf Wiklund
• Symfoni nr 2 har framförts 12 gånger på Skansen åren 1934-1955. 

Symfoni nr 2 har framförts av Kungliga Filharmonikerna vid flera speciella eller särskilt festliga tillfällen:

• 28 januari 1918 Finsk kulturkonsert till förmån för Röda Korset, med Georg Schnéevoigt som dirigent.
• 25 februari 1919 Recettkonsert för Georg Schnéevoigt, med Schnéevoigt som dirigent.
• 1 mars 1923 dirigerar Jean Sibelius Kungliga Filharmonikerna. 

• Två framföranden vid Stockholmsutställningen i juli 1930 med Adolf Wiklund respektive Ture Rangström som dirigenter. 

• 20 november 1939 Konsert till förmån för Finlandsinsamlingen och behövande finska musiker, med Georg Schnéevoigt som dirigent. 

• 11 december 1940 Festkonsert med anledning av Jean Sibelius 75-årsdag, med Tor Mann som dirigent. 

• 8 december 1957 Minneskonsert över Jean Sibelius, med Sixten Ehrling som dirigent. 

• 28 september 2001 Invigningskonsert för den renoverade Stora salen med det nya podiet och de nya stolarna i salongen, med Alan Gilbert som dirigent. 

• 8 december 2019 Nobelpriskonsert med Herbert Blomstedt som dirigent. 

Symfoni nr 2 har spelats in på skiva med följande dirigenter:

• Tor Mann (1942)
• Sixten Ehrling (1952 och 1953)
• Antal Dorati (1967)
• Vladimir Ashkenazy (2006)