Symfonierna

”När det gäller symfonierna var Sibelius nära nog kosmisk i sin strävan. Han byggde dessa verk i en universell skala.” — Sakari Oramo

Under Grande Finale dirigerar Sakari Oramo samtliga de sju symfonierna av Sibelius. Det sker i kronologisk ordning, och på så sätt ger det oss en möjlighet att följa Sibelius utveckling som symfoniker.

På dessa sidor kan du läsa mer om var och en av symfonierna, hur de växer fram under ofta långa kompositionsprocesser och hur de föregriper varandra.

”Sibelius fick tidigt en grundlig europeisk musikutbildning. Han studerade både i Tyskland och i Wien. Han blev på så sätt mycket influerad av den samtida musiken, och jag ser honom som en tonsättare som utvecklar linjen från Beethoven och Bruckner. Det intressanta är att Sibelius just ses som en sorts budbärare av den stora symfoniska traditionen, och – i sina sena verk – som dess förnyare. Men Sibelius bryter med den klassiska formen redan från den andra symfonin, där han ju binder samman scherzot och finalen med en ’bro’. I den tredje symfonin gör han samma sak, men denna gång kalejdoskopiskt: en del är ännu inte ’klar’ medan en ny dyker upp… Detta utvecklas vidare i femman och sjuan. En sorts fusion mellan form och stil som skulle visa sig helt banbrytande.”

— Sakari Oramo

Efter körsymfonin Kullervo och en rad orkesterdikter, var Sibelius redo att komponera sin första symfoni.

Den andra symfonin var en stor framgång och blev en symbol för nationell befrielse.

Finns det ett religiöst innehåll och dolda budskap i den tredje symfonin?

Djävulens intervall och en korpdemon: konflikter i den fjärde symfonin.

En symfoni söker sin form. Sibelius sorterar bland mosaikbitarna som skänkts från ovan.

Askungen bland de sju symfonierna. Inte den mest spelade, men är det den bästa?

En symfonisk fantasi blev Symfoni nr 7 – och slutpunkten för Sibelius symfoniska skapande.