Luonnotar

Luonnotar har framförts av Kungliga Filharmonikerna vid 10 tillfällen. Första gången var den 12 mars 1933. Adolf Wiklund dirigerade och Carin Edelberg var sopransolist. Den konserten var helt ägnad Sibelius musik, och vid samma program framfördes Symfoni nr 2 samt Höstkväll och musik ur Pelléas och Mélisande. 

Jean Sibelius 

Luonnotar op 70 (originalversion, 1913)

Speltid ca 9 min

I Finlands nationalepos Kalevala börjar världens skapelse när Ilmatar, himladottern, lämnar sin luftiga tillvaro och blir havande med havet. I sjuhundra år flyter hon omkring med Väinämöinen i magen, utan att kunna föda. En and söker en plats att bygga bo och Ilmatar sträcker upp sitt ena knä ur havet. Men när hennes egen smärta blir för stark gör hon ett kast med benen. Fågelboet sjunker, äggen spricker och av bitarna blir jord, himmel, sol, måne och stjärnor.

Av denna skapelseberättelse gjorde Sibelius en tondikt för sopran och orkester. Han kallade den Luonnotar (Naturens dotter), vilket är ett annat namn på Ilmatar. Stycket har beskrivits som ett av hans mest ”obevekligt finska”. Det är en tolkning som stämmer med den nationalromantiska bilden av Sibelius. 

En annan tolkning framträder om man tänker på Luonnotar som en parallell till exempel Stravinskys Våroffer, som uruppfördes i Paris några få månader innan Luonnotars premiär på Gloucester Music Festival i England. Primitivismen i Våroffer bygger på föreställningar om det nationellt ryska men innebar också ett viktigt steg i utvecklingen av ett modernt, internationellt tonspråk.

Detsamma gäller för Luonnotar. Inslaget av repetitiva musikmönster kan uppfattas som en länk mellan Anton Bruckner och den amerikanska minimalismen. Och när Sibelius till sist skildrar hur världen tar form, rör sig musiken bort från tonaliteten och bildar ett klangfält som är ganska svårt att förena med kompositörens uttalade aversion mot ”den moderna tendensen” i samtidens musik.

Berättelsen om Ilmatar/Luonnotar är förresten inte baserad på finsk folkdikt utan är ett av utgivaren Elias Lönnrots egna bidrag. Inspirationen kan han ha fått från indisk mytologi.

— Tobias Lund

Det var luftens sköna jungfru,
En ibland naturens döttrar;
Dock hon tröttnade omsider
Att beständigt ensam vara
Uti luftens vida gårdar;
Stiger slutgiltigt ner i vattnet,
Vinden vaggar luftens jungfru,
Väl sjuhundra år igenom.
Kring, hon drevs, en vattnets moder,
Sam mot norr och emot söder,
Sam mot alla himlens kanter.
Väldig kommer då en vindstöt,
Som i skum uppdriver havet.
”Ve mig, ve min levnads dagar,
Vida bättre hade varit
Att som luftens jungfru leva.
O du Ukko, högst bland gudar,
Kom hit ner, där du behöves.”

När en liten stund förlidit,
Kom i säker flykt en havsand,
Flög mot norr och flög mot söder,
Flög mot alla himlens kanter,
Fann ej för sitt bo ett ställe,
”Bygger jag mitt bo i vinden,
Reder jag mitt hem på vägen,
Skall för vinden stugan störta,
Boet bort av böljor föras.”
Men då höjer vattnets moder,
höjer upp sitt knä ur havet,
Däruppå sitt bo den bygger,
Anden börjar nu att ligga;
Men då kände vattnets moder,
Kände i sitt knä en hetta.
Skakade på sina lemmar:
Äggen rulla då i vattnet,
Sönderfalla uti stycken.
Skönt blev varje bit förvandlad:
Övre delen utav ägget
blev det höga himlafästet.
Och av övre delen det vita
Blev till nattens klara måne,
Men vad brokigt fanns i ägget,
blev förbytt till himlens stjärnor.

(Översättning av Carl Collan)