Orkestern blir till

En ny epok i Stockholms musikliv

Tisdagen den 21 oktober 1902 var Kungliga Musikaliska Akademiens stora sal fullsatt av en förväntansfull publik med kung Oscar II i spetsen. Den nybildade Konsertföreningen hade sin första konsert. På podiet satt en orkester med ett sjuttiotal musiker, dirigent var Tor Aulin, hittills mest känd som violinist och tonsättare, och som solist medverkade tonsättarkollegan och pianisten Wilhelm Stenhammar.

Tio dagar tidigare hade Wilhelm Peterson-Berger i Dagens Nyheter spänt förväntningarna genom att skriva:

”Detta företag (Konsertföreningen) är startadt i en för Stockholm okänd, storartadt gedigen stil” och ett ”starkt bevis på en uppblomstrande stockholmsk musikkultur”. Han slutar sin artikel: ”Vi kunna vara stolta: en så ståtlig musiksäsong har Stockholm väl aldrig förr gått till mötes.”

På konsertprogrammet stod Beethovens fjärde symfoni, César Francks Symfoniska variationer för piano och orkester, Peter Cornelius uvertyr till Barberaren i Bagdad och som avslutning Berwalds Sinfonie sérieuse. Det var ett intressant och helgjutet program, som också blev väl mottaget. P-B inledde följande dag sin recension med orden ”Det blev en seger; en stor seger” och signaturen ”N” i Svenska Dagbladet anser att Stockholms musikliv med ens har blivit kontinental, att konserten markerar ”en början till något starkt och lifskraftigt, som bildar epok i vår konserthistoria “.

Samtal om ”ett af Aulin väckt förslag...”

Historien om Konsertföreningen börjar i december 1901, då Aulin, Stenhammar och direktören John May träffas för att, som ett handskrivet papper i Konserthusstiftelsens arkiv berättar, ”samtala om ett af Aulin väckt förslag att till säsongen 1902/03 bilda en orkester, som skulle gifva symfonikonserter i Stockholm och vissa städer i landsorten, såsom Göteborg, Upsala, Gefle, Sundsvall, Norrköping, Örebro m fl städer.”

För att förstå detta initiativ bör man veta att Sverige vid denna tid endast hade en professionell orkester, nämligen Hovkapellet, som vid sidan av sin operatjänstgöring även gav symfonikonserter. Under 1800-talet hade också skapats en tilltagande mängd orkestermusik – från Beethoven till Mahler. Det uppstod ett behov av orkestrar som kunde föra ut denna musik.

Tor Aulin hade redan några år tidigare börjat med viss orkesterverksamhet inom ramen för Svenska Musikerföreningen. När han nu drev på för att skapa Konsertföreningen, hade han alltså erfarenheter av att det både fanns musikerresurser och publikintresse.

1 april 1902 skickas ett upprop ut om bildande av ”Orkester-Konsert Förening” i Stockholm. Uppropet talar om, att man avser att under tiden oktober-april engagera i staden bosatta musiker för tio konserter i Stockholm. Av dessa skulle fyra vara populära konserter “afsedda hufvudsakligen för arbetare”. Det är viktigt att observera hur Konsertföreningen redan från början som ett viktigt mål haft att föra ut orkestermusik till nya lyssnargrupper.

Den 14 maj träffades man för att bland annat gå igenom tecknade garantibelopp. Till verksamheten under den första säsongen hade samlats in närmare 10 000 kronor, vilket ledde till ett konstituerande sammanträde den 27 maj, då man förklarade Konsertföreningen bildad, antog stadgar och valde styrelse. John May blev ordförande, Stenhammar vice ordförande, Tor Aulin dirigent, Ernst Högman sekreterare och Ludvig Rubenson junior kassaförvaltare. Rubenson hade inför starten med stor energi arbetat för att skaffa ekonomiska bidrag.

Vid styrelsesammanträdet den 22 augusti meddelade han att 21 000 kr nu hade tecknats för kommande säsong. Man skulle förhandla med Operan och Musikaliska Akademien om att hyra konsertlokal och godkände förslag till abonnemangslista.

Redan från första början har således Konsertföreningens / Filharmonins konsertverksamhet baserats på ett abonnemangssystem. Aulin hade i uppdrag att förhandla med solister till konserterna. Styrelsen önskade att man främst skulle inrikta sig på nordiska musiker.

Den första konsertsäsongen

I slutet av september inbjöds allmänheten att teckna abonnemang till sex symfonikonserter under säsongen 1902/03. ”Abonnemangshäfte, innehållande biljetter till hela serien (sex konserter) med rättighet till plats efter eget val, tillhandahålles hos herr musikhandlare till ett pris af 12 h:”

Orkestern var ingen fast ensemble utan sammansattes för varje enskild konsert av medlemmar i Hovkapellet och Svenska musikerföreningen. Efter den framgångsrika debutkonserten följde konserter den 6 december, 16 december, 27 januari, 7 och 21 mars och 9 april.

Redan denna första säsong framträdde en rad karakteristiska drag i Aulins programsättning. Nästan varje konsert innehöll nyare svensk musik, vilket blev ännu tydligare kommande säsonger.

Som exempel på uruppföranden dirigerade av Tor Aulin under de första årens verksamhet kan nämnas: Wilhelm Stenhammar Symfoni nr 1 F-dur (16 december 1903), Wilhelm Peterson-Berger Symfoni nr 1 B-dur ”Baneret” (23 februari 1904) och Franz Berwald Sinfonie singulière C-dur (10 januari 1905).

Aulin introducerade gärna tidigare ospelade verk av de romantiska tonsättarna. Sångsolister var populära och förekom ofta på programmen, gärna tillsammans med en instrumentalsolist. Aulin var mycket förtjust i Wagners musik och avslutade gärna konserterna med utdrag ur dennes operor.

Programuppläggningen kan kännas bakvänd för en nutida publik. Man började med de tunga verken och spelade efter pausen lättare stycken för att ofta avsluta med en uvertyr.

Bland verk som uppfördes under första säsongen kan nämnas Bruckners Symfoni nr 4, Mendelssohn-Bartholdys violinkonsert, Beethovens sjunde symfoni, Schuberts stora C-dursymfoni, Ludvig Normans Symfoni nr 3 och Beethovens femte pianokonsert.

Utöver abonnemangskonserterna gavs fyra folkkonserter med populära program och låga biljettpriser, introducerade av styrelsens sekreterare Ernst Högman – föreningens första konferencier. Om dessa konserter skrev tidningen Hvar 8 dag den 11 januari 1903: ”Den i ordningen andra folkkonserten hölls nyligen och man kan utan överdrift säga, att mera storartade folkkonserter gifvas ingenstädes i världen.” De första turnékonserterna anordnades också, bland annat en till Uppsala 1903.

Orkester i medvind – till en början

Konsertföreningen hade fått medvind från starten och man fortsatte in i andra spelåret med samma ambitioner som präglade det första året – sex abonnemangskonserter och fyra folkkonserter. Nu fick man också bidrag från Stockholms stad till folkkonserterna. Detta kom dock att bli det enda kommunala bidrag föreningen erhöll innan verksamheten med en fast engagerad orkester startade 1914. Staten anslog inga pengar.

Folkkonsertstödet kom också att bli kortvarigt. Redan tidigt bedömdes det som otillräckligt. När föreningen inte fick begärd höjning av anslaget för 1908 lades folkkonserterna ned för att inte återuppstå.

Abonnemangskonserterna innehöll många intressanta inslag. Den 10 januari 1905 uruppförde Aulin Berwalds Sinfonie singulière från manuskriptet (60 år efter symfonins tillkomst). Beethoven var sedan 1890-talet favoriten i Stockholms musikliv och andra mycket spelade tonsättare var Grieg och Mozart. Berlioz symfoni Harold i Italien framfördes 1906 och samma år även Liszts Faustsymfoni. Sibelius nykomponerade andra symfoni spelades 1903 – Tor Aulin dirigerade i stort sett samtliga konserter.

Efterhand började verksamheten få problem. Kostnaderna för att hyra Musikaliska Akademiens stora sal ansågs för höga, och salen bedömdes också av andra skäl inte lämplig för orkesterkonserter. Bättre alternativ kunde dock inte spåras upp, varför man fortsatte i denna sal ända till våren 1910. Ekonomin blev allt sämre, och att Sverigevännen och violinisten Henri Marteau skänkte behållningen av en konsert (800 kr) till Konsertföreningen i april 1909 hjälpte inte nämnvärt.

Vid samma tid meddelade också Tor Aulin att han engagerats som dirigent till den 1905 grundade Göteborgs orkesterförening, där Stenhammar sedan 1907 var konstnärlig ledare. Stockholmsorkestern upplöstes och säsongen 1909/10 bestod Konsertföreningens verksam het av fyra gästspelskonserter med Göteborgs symfoniker!

1 juni 1910 insåg Konsertföreningens arbetsutskott (där Aulin ännu var medlem), att några orkesterkonserter inte kunde anordnas spelåret 1910/11. Man arrangerade detta år endast fem kammarmusikkonserter. Från hösten 1911 t o m december 1913 anordnade föreningen inga konserter. Verksamheten hålls dock vid liv och årsmöten ordnas både 1910 och 1912. Den av Konsertföreningen 1909 bildade Berwald-stiftelsen var aktiv för tonsättarens musik, och med hjälp av Henri Marteau arrangerade Konsertföreningen en svensk musikfest i Dortmund i juni 1912.

Pånyttfödelsen

Men så hände något hösten 1913. Ett av de stora bekymren under de första åren hade varit att Musikaliska Akademiens stora sal varit för liten för att ge tillräckliga inkomster av biljetter. Nu fann styrelsen en lösning på lokalfrågan – en stor lokal vid Norra Bantorget med plats för över 1 600 personer, kallad Auditorium. Det fick Konsertföreningen att på nytt starta en orkesterverksamhet. Men nu siktade man högre än tidigare och ville skapa en fast anställd symfoniorkester, som skulle ge flera konserter i veckan under säsongen oktober–april.

Finansieringen ordnades huvudsakligen på privat väg genom donationer och ett system med betalande stiftare och ständiga medlemmar. Under november och december provspelades det för fullt, och den 2 januari samlades den nya orkesterns drygt 60 medlemmar till repetition under dirigenten Hans Seeber van der Floe.

Den 15 januari 1914 hölls den första konserten, med musik av Beethoven och Wagner. Nu började på allvar den utveckling som ledde fram till dagens konsertliv med Kungliga Filharmonikerna i Stockholms Konserthus.

Av Bengt Olof Engström
Konserthuschef 1976-86
Artikeln publicerades i jubileumsskriften 100 års musik – Från Konsertföreningen till Kungliga Filharmonikerna 1902–2002