Georg Schnéevoigt

1914 blev orkestern heltidsensemble efter några tynande år då verksamheten låg nere. I november 1913 hade man hållit provspelningar på Hotell Rydberg för engagemang i Konsertföreningens orkester, med sikte på 60–70 medlemmar.

En ny, större konsertlokal hade samtidigt lokaliserats: det så kallade Industripalatset, sedermera Vinterpalatset, vid Norra Bantorget rymde nästan 1800 platser. När Konsertföreningens orkester höll sin första konsert där den 15 januari 1914 hade lokalen fått namnet Auditorium, och skull bli orkesterns hem fram till Konserthusets invigning 1926.

Programmet den gången: Beethovens sjunde symfoni och femte pianokonsert (med Wilhelm Stenhammar som solist), samt Wagners förspel till Mästersångarna. Orkestern leddes under denna tid av nystart framför allt av tyske Hans Seeber van der Floe. Han ersattes sedan av tyske Erich Ochs. Wilhelm Peterson-Berger dirigerade uruppförandet av sin egen andra symfoni den 19 februari 1914.

Grundaren och initiativtagaren Tor Aulin avled den 1 mars 1914 och orkestern spelade vid jordfästningen.

Framåt vintern 1914 avgick Erich Ochs och finländaren Georg Schnéevoigt debuterade med orkestern den 17 december 1914, i ett program med musik av Brahms och Richard Strauss. Georg Schnéevoigt, som hade svenska som modersmål, hade studerat i Helsingfors, Leipzig och Bryssel. Han var tidigt i karriären verksam över hela Europa, och hade haft stora framgångar som Felix Weingartners efterträdare i München 1904–08.

Schnéevoigt var visserligen ökänd för sitt temperament och vissa diktatoriska tendenser, men också uppskattad för sina tolkningar av romantisk repertoar – och inte minst vän och kännare av landsmannen Sibelius musik. Han svarade bland annat för den första inspelningen av Sibelius sjätte symfoni.

Våren 1915 ledde Schnéevoigt orkestern i sammanlagt 15 konserter. Samtidigt anlitades Nils Grevillius som andre dirigent (och blev kvar i den rollen fram till 1920) och medverkade vid 22 konserter. 

Under de säsonger som följde tog Schnéevoigt allt större ansvar som chefdirigent – eller ”förste dirigent” som man sa på den tiden. Vissa säsonger dirigerade han nära 50 konserter, medan Nils Grevillius ofta dirigerade ungefär hälften så många. Parallellt var Schnéevoigt dessutom förste dirigent för Helsingfors Stadsorkester, som bildats 1914.

Orkesterns första utlandsturné gick till Oslo i januari 1917, och man gästspelade även i Örebro och Karlstad under Schnéevoigts ledning. Under säsongen 1917–18 gav orkestern 75 konserter, inklusive två skolkonserter. Schnéevoigt dirigerade de flesta. I slutet av säsongen dirigerade också Carl Nielsen orkestern i sin egen violinkonsert. 

En viss nedgång i besökarantalet börjar noteras efter toppnoteringen säsongen 1917–18 (ca 118 400 besökare). Orkestern började våren 1920 förhandla med Wilhelm Furtwängler om eventuellt engagemang. Schnéevoigt å sin sida reagerade starkt på idéerna, planerna ges upp och det hela slutade med att styrelsen fick avgå och Schnéevoigt blev kvar som chefdirigent.

Orkestern gick även igenom en ekonomisk kris i början av 1920-talet, men räddades av att regeringen tilldelade lotterimedel och Stockholms stad garanterade ett årligt anslag. 1923 kom sedan beslutet om att bygga Konserthuset. Sommaren 1923 revs den gamla bebyggelsen vid Hötorget där huset skulle stå.

Bland gästande dirigenter under de här åren märks Jean Sibelius – Konsertföreningens orkester uruppförde Symfoni nr 7 med tonsättaren själv i Auditorium den 24 mars 1924. Orkestern dirigerades även av Carl Nielsen, Richard Strauss, Kurt Atterberg, Pierre Monteux, Wilhelm Furtwängler och Siegfried Wagner (som dirigerade musik av fadern Richard).

Georg Schnéevoigt var alltså chefdirigent åren 1915–24 och ansågs på sin tid vara en av samtidens främsta dirigenter. Under den här perioden dirigerade han ofta musik av Beethoven, Sibelius, Wagner, Brahms och Tjajkovskij, men också en hel del svensk musik – bland annat uruppföranden av verk av Kurt Atterberg, Oskar Lindberg, Natanael Berg, Hugo Alfvén, Emil Sjögren och Ture Rangström.