Radioverksamheten
Inte allt som orkestern spelade hördes vid offentliga konserter, utan från mitten av 1930-talet och fram till 1960-talet utövades även radiotjänstgöring, det vill säga musik spelades in för eller framfördes live i Sveriges Radio.
Säsongsuppehållen innebar i äldre tider inkomstbortfall för alla de musiker som var anställda endast under själva konsertsäsongen, detta gällde förr för de flesta professionella orkestermusiker inte bara i Sverige utan även internationellt, med undantag för exempelvis vissa operaorkestrar.
I Sverige blev lösningen att Radiotjänst förband sig att betala musikernas löner några månader om året, inklusive ett par veckors semester. Som motprestation gällde att Radiotjänst fick använda landets fasta symfoniorkestrar under beteckningen ”Radioorkester”, för att fylla radiotablåerna med musik. Systemet avvecklades på 1960-talet.
Verksamheten inleddes i oktober 1937. Konsertföreningens orkester uppträdde i radio under tre olika benämningar: Radiotjänsts Symfoniorkester (alla 88 musikerna), Stockholms Radioorkester (53 musiker, från september 1943 utökad till 65 musiker) och Radiotjänsts Underhållningsorkester (35 musiker).
Dirigent för Radiotjänsts Symfoniorkester och Stockholms Radioorkester var Nils Grevillius 1937–1939 och Tor Mann 1939–1959. Ivar Hellman var biträdande dirigent 1941–1954.
Från hösten 1943 leddes Radiotjänsts Symfoniorkester av Tor Mann, Lars-Erik Larsson, Ivar Hellman (till och med 1954), och som fast gästdirigent fanns Issay Dobrowen.
Dirigent för Radiotjänsts Underhållningsorkester, bildad 1937 och nedlagd 1943, och därefter den 10 man starka Radiotjänsts Kammarorkester som existerade åren 1943–1954, var Lars-Erik Larsson.
Från 1954 benämndes filharmonikernas radiokonserter som Radiotjänsts Symfoniorkester (oavsett storlek på orkestern) och chefdirigenten Hans Schmidt-Isserstedt var dirigent för båda verksamhetsformerna åren 1955–1964.