Kungliga Filharmonikerna

På ett helt nytt sätt än tidigare laddade Beethoven sin andra symfoni med överraskande effekter. I plötsliga kast växlar orkestern mellan svagaste svagt till urladdningar i dånande utspel. Här finns också vild humor och dramatiskt humör. Den portugisiske dirigenten Dinis Sousa leder Kungliga Filharmonikerna i denna symfoniska milstolpe. 

Konserten inleds passade nog med en uvertyr: Dvoráks kraftfulla och mörkt målande Othello – en av tre konsertuvertyrer som Dvorák skrev för att musikaliskt gestalta olika aspekter av att vara människa.

Den unga brittiska pianisten Jeneba Kanneh-Mason (född 2003) gör sin debut med Kungliga Filharmonikerna. Hon är i början av en blomstrande karriär och framträder här med den romantiskt grandiosa pianokonserten av amerikanska Florence Price (1887–1953) – musik som aldrig tidigare hörts i Konserthuset. 

Jeneba Kanneh-Mason är syster till cellisten Sheku Kanneh-Mason – som spelade på prins Harrys och Meghan Markles bröllop – och pianisten Isata Kanneh-Mason. Båda har framträtt i Konserthuset tidigare. De är tre av sju extremt talangfulla syskon som brukar omtalas som The Kanneh-Masons. 

Franz Schubert var bara runt 17–18 år när han skrev sin andra symfoni. Ändå är det ett imponerande verk i Beethovens anda. Med andra ord är det musik full av kontraster och fängslande melodier. 

Kungliga Filharmonikerna leds av Franz Welser-Möst som 2018 erhöll hederstiteln Eric Ericson Honorary Chair. Sedan 2020 leder han orkestern regelbundet. Det är ett samarbete som följer på den gemenskap som uppstod mellan orkester och dirigent vid de första konserterna tillsammans, och som fördjupats genom åren.

En tonsättare som ligger Welser-Möst extra varmt om hjärtat är Richard Strauss. Här leder han orkestern i En alpsymfoni, som titeln till trots inte är en traditionell symfoni utan en tondikt som beskriver en dramatisk vandring uppför och nedför ett alpberg med skiftande väder och naturupplevelser. För att gestalta äventyret föreskriver Strauss en enorm orkester – inklusive koskällor, vind- och åskmaskin samt en extra stor blåssektion.  

Franz Schubert var bara runt 17–18 år när han skrev sin andra symfoni. Ändå är det ett imponerande verk i Beethovens anda. Med andra ord är det musik full av kontraster och fängslande melodier. 

Kungliga Filharmonikerna leds av Franz Welser-Möst som 2018 erhöll hederstiteln Eric Ericson Honorary Chair. Sedan 2020 leder han orkestern regelbundet. Det är ett samarbete som följer på den gemenskap som uppstod mellan orkester och dirigent vid de första konserterna tillsammans, och som fördjupats genom åren.

En tonsättare som ligger Welser-Möst extra varmt om hjärtat är Richard Strauss. Här leder han orkestern i En alpsymfoni, som titeln till trots inte är en traditionell symfoni utan en tondikt som beskriver en dramatisk vandring uppför och nedför ett alpberg med skiftande väder och naturupplevelser. För att gestalta äventyret föreskriver Strauss en enorm orkester – inklusive koskällor, vind- och åskmaskin samt en extra stor blåssektion.  

Full av inspiration började Robert Schumann arbetet med sin andra symfoni i början av december 1845. Men depressionerna, hans dåliga hälsa och ständiga tinnitus gjorde att det dröjde till hösten året därpå innan symfonin låg klar. Ändå har hans svåra personliga tillstånd inte alls gjort avtryck i musiken, symfonin är i stället ljus och framåtblickande, en klingande seger över livets mörka sidor.

Konserten inleds med finska Kaija Saariahos hypnotiskt målande Ciel d’hiver, Vinterhimmel, ett arrangemang av en del ur hennes orkesterverk Orion. Musiken är inspirerad av den grekiska myten om jägaren Orion som förvandlades till en stjärnbild. Saariahos musik har en sällsam skönhet som gör henne unik och hon räknas som en av vår tids mest betydande tonsättare. Saariaho gick bort 2023, och tio år tidigare tilldelades hon Polarpriset.

Läs mer om chefdirigent Ryan Bancroft