Kungliga Filharmonikerna

Edvard Griegs pianokonsert är en klassikernas klassiker, den är ständigt aktuell på repertoaren världen över, och finns förmodligen i många hundratals inspelningar. Grieg var 25 år när han skrev musiken, och att det var hans första verk med orkester är ofattbart. Den som tar sig an sin landsmans superhit är ingen mindre än Leif Ove Andsnes, en av världens ledande pianister. 

Konserten inleds med det spännande uruppförandet av Rocking Bodies av Chrichan Larson. Rocking Bodies leker med tanken på klangkroppar som rör sig i vågor kring ett centrum – ibland stöts de bort, ibland dras de in. Larson är verksam som tonsättare och cellist, en framstående musiker som många gånger synts även i Kungliga Filharmonikernas cellostämma.  

Chefdirigent Ryan Bancroft leder avslutningsvis orkestern i Wilhelm Stenhammars utsökta Serenad. Stenhammar fick idén till musiken under en vistelse i Florens 1907. I ett av hans brev kan man läsa: ”Jag vill dikta så vackert och vekt om södern som bara en nordbo kan”. Det lyckades han också med, för Serenaden är ett mästerverk.

Läs mer om chefdirigent Ryan Bancroft

Läs artikel i magasinet Lyssna om Leif Ove Andsnes (öppnas i nytt fönster)

Edvard Griegs pianokonsert är en klassikernas klassiker, den är ständigt aktuell på repertoaren världen över, och finns förmodligen i många hundratals inspelningar. Grieg var 25 år när han skrev musiken, och att det var hans första verk med orkester är ofattbart. Den som tar sig an sin landsmans superhit är ingen mindre än Leif Ove Andsnes, en av världens ledande pianister. 

Konserten inleds med det spännande uruppförandet av Rocking Bodies av Chrichan Larson. Rocking Bodies leker med tanken på klangkroppar som rör sig i vågor kring ett centrum – ibland stöts de bort, ibland dras de in. Larson är verksam som tonsättare och cellist, en framstående musiker som många gånger synts även i Kungliga Filharmonikernas cellostämma.  

Chefdirigent Ryan Bancroft leder avslutningsvis orkestern i Wilhelm Stenhammars utsökta Serenad. Stenhammar fick idén till musiken under en vistelse i Florens 1907. I ett av hans brev kan man läsa: ”Jag vill dikta så vackert och vekt om södern som bara en nordbo kan”. Det lyckades han också med, för Serenaden är ett mästerverk.

Läs mer om chefdirigent Ryan Bancroft

Läs artikel i magasinet Lyssna om Leif Ove Andsnes (öppnas i nytt fönster)

Beethoven drogs till gestalter, fiktiva eller verkliga, som vågade stå upp mot orättvisor. Egmont i Goethes drama med samma namn var en sådan fiktiv men för Beethoven tydlig förebild. I uvertyren summerar han dramat, från den långsamma introduktionen genom tragedi till ett triumfartat slut.

Orkestern leds av den unge och alltmer uppmärksammade tjeckiske dirigenten Jirí Rozen, som här gör sin debut med Kungliga Filharmonikerna.

I Dora Pejacevic musik finns spår av Wagner, Brahms och Bruckner, men den är samtidigt starkt personlig med rika färger och ett djuplodande allvar. Efter en försiktig, långsam inledning över den här symfonin från 1918 i kontrastrik och bestämd musik, där starka naturscenerier målas upp. I musiken hörs även sprudlande piruetter som mot slutet sveps bort av blixtrande urladdningar. Det är ett imponerande verk av en tonsättare som länge försummades.

Beethoven drogs till gestalter, fiktiva eller verkliga, som vågade stå upp mot orättvisor. Egmond i Goethes drama med samma namn var en sådan fiktiv men för Beethoven tydlig förebild. I uvertyren summerar han dramat, från den långsamma introduktionen genom tragedi till ett triumfartat avslut. Orkestern leds av den unge och alltmer uppmärksammade tjeckiske dirigenten Jirí Rozen, som här gör sin debut med Kungliga Filharmonikerna.

Triumfartade melodier finns också i Max Bruchs första violinkonsert, en av den klassiska musikens mest älskade konserter. Det är himmelskt vacker musik med oemotståndlig romantisk laddning. Solist är den exceptionelle sydkoreanske violinisten Inmo Yang, som vunnit två av världens mest prestigefyllda tävlingar för violinister: Paganinitävlingen i Genua och Sibeliustävlingen i Helsingfors. Han debuterar nu med Kungliga Filharmonikerna. 

I Dora Pejacevic musik finns spår av Wagner, Brahms och Bruckner, men den är samtidigt starkt personlig med rika färger och ett djuplodande allvar. Efter en försiktig, långsam inledning över den här symfonin från 1918 i kontrastrik och bestämd musik, där starka naturscenerier målas upp. I musiken hörs även sprudlande piruetter som mot slutet sveps bort av blixtrande urladdningar. Det är ett imponerande verk av en tonsättare som länge försummades.